Kan vissa europeiska länder komma att uppleva ett ”förlorat årtionde”, med stagnerande utveckling? Vilka länder är mest sannolika att hamna i en sådan fälla och vad kan man göra för att undvika en sån utveckling?”

Den frågan har Kebnekaisegruppen ställt till Christian Sandström, som forskar kring teknologiskiften vid Chalmers. Och svaret är:

”Det finns helt klart en risk att detta kommer ske. 1970-talet brukar normalt betraktas som ett ‘förlorat årtione’ för många västeuropeiska länder. 

Tillväxten hade under efterkrigstidens första decennier ägt rum inom en rad branscher där länderna i väst började tappa sin konkurrenskraft. Textil- och konfektionsindustrin och flera andra branscher flyttade utomlands på grund av låglönekonkurrens.

Samtidigt ägde ett antal teknologiskiften rum som kom att kullkasta större företag och mindre orter – detta gäller exempelvis kassaapparater, räknemaskiner och ståltillverkning. 

70-talet blev därmed ett förlorat årtionde eftersom etablerade branschstrukturer förändrades – den destruktiva delen av Schumpeters begrepp ’skapande förstörelse’ ägde rum under dessa år. De kommande decennierna kom sedan att karakteriseras av tillväxt och skapandet av nya strukturer.

Frågan är om vi står inför liknande strukturella problem under det kommande årtiondet. Visst finns det låglönekonkurrens och visst ser vi en teknisk instabilitet i världen. Men än så länge tycker jag inte att det går att skönja samma typ av problem som präglade 70-talet.

Vi befinner oss i en ovanligt djup lågkonjunktur som en följd av den kreditexpansion som ägt rum under 2000-talet. De länder som fortsätter på inslagen kurs och fortsätter att försätta sig i skuld kan därför riskera att hamna i stora problem framöver, inte minst när den ändrade demografin resulterar i ytterligare tryck uppåt för statsutgifterna.

Stater som vägrar bita i det sura äpplet och dra åt svångremmen de kommande åren kan därför hamna i stora problem på lite längre sikt.”