Det är lätt för politiker att öka utgifterna under goda tider. Men hur bör man förhålla sig när det blir nödvändigt att skära i utgifterna?

Det enklaste politiska valet är att be varje departement komma in med förslag på besparingar på ett visst antal procent. På så sätt sprids nedskärningarna runtom de offentliga myndigheterna, vilket gör att motståndet mot dem blir mindre än om vissa departement hade fått skära ned mer än andra.

Men det enklaste valet är inte nödvändigtvis det bästa. Kanske är det istället bättre att inspireras av Paul Martin, som var Kanadas finansminister mellan 1993-2002 och sedan premiärminister 2003-2006.

I mitten av 1990-talet upplevde Kanada omfattande ekonomiska problem. År 1995 gick Wall Street Journals ledarsida så långt som att fråga sig om landet var bankrutt. Den kanadensiska staten hade helt enkelt inte råd med de omfattande offentliga utgifterna.

I detta läge valde Paul Martin inte bara att satsa på omfattande nedskärningar, utan också att gå den svåra vägen. Istället för att sprida runt besparingskraven jämt mellan olika myndigheter så pekade han ut de områden där de största behoven av nedskärningar fanns. Exempelvis avskaffades subventionen till böndernas transport av livsmedel helt.

Den beslutsamhet som Martin visade när han sänkte utgifterna har lönat sig. Kanada har till skillnad från många andra industriländer klarat av att hålla budgetunderskotten i balans samtidigt som man skapat goda förutsättningar till tillväxt.

 Läs mer här