Är det en bra åtgärd?

Den Nobelprisvinnande ekonomen Gary Becker menar att förändringen är för generös.

Ersättningen borde bara utvidgas till nio månader, för att ge arbetslösa incitament att söka jobb med lägre lön när de är arbetslösa under en längre period.

Läs mer här.

I Tyskland visar företagsledarna stark tilltro till den ekonomiska återhämtningen. Innebär det att Europas ekonomier börjar ta fart?

Se mer om utvecklingen i denna video (måste öppnas i Youtube).

www.youtube.com/watch?v=vgxw9ZsiefQ

Bara kostnaden för att informera väljarna om fördelarna med stimulanspaketet – genom att sätta upp vägskyltar – uppgår till flera miljoner amerikanska Dollar.

Kritiker menar att kostnaden kan vara så hög som 20 miljoner Dollar.

Kan man stimulera ekonomin genom att spendera skattemedel på vägskyltar?

Och är det rätt av politiker att använda skattemedel för att göra reklam för sin förda politik?

Läs mer här.

”Ett sätt är osthyvelsmetoden, varpå alla utgifter minskas med samma procent.

Men det förefaller inte vara en bra metod då det innebär att mer grundläggande och nödvändiga samhällsfunktioner som polisen får för små anslag, medan däremot många  icke önskvärda utgifter däremot  får för höga anslag.

De två kriterier jag menar man bör fokusera på är de kortsiktiga och de långsiktiga effekterna av utgiftsminskningarna. Med kortsiktiga effekter åsyftas i grunden hur (im)populära minskningarna är.

Impopulära åtgärder kommer åtminstonde kortsiktigt  leda till minskat stöd för en regering, vilket i demokratiska samhällen riskerar leda till att regeringen förlorar nästa val, något som riskerar omintetgöra dess önskvärda reformer.

Med långsiktiga effekter menas hur de påverkar hur bra ett samhälle fungerar. Att exempelvis strama åt bidragssystemen kommer förbättra ekonomins funktionssätt, något som innebär att besparingarna blir ännu större än besparingen om man antar att ekonomins funktionssätt inte påverkas.

Exempelvis så lär alliansregeringens åtstramning av a-kassan och sjukförsäkringen inte enbart sparat pengar genom att de som nu får ersättning från dessa system får lägre ersättning än annars, utan också genom att antalet arbetslösa och sjukskrivna är färre än vad det annars skulle ha varit.

Just eftersom att sådana besparingar innebär att den totala produktionen (BNP) inte blir ett nollsummespel så innebär långsiktigt gynnsamma besparingar att betydligt fler kan få det bättre än antalet personer som får det sämre.

Detta kommer troligtvis också innebära större stöd på lång sikt, varför man bör fokusera på sådana långsiktigt gynnsamma besparingar.

I vissa lägen, särskilt då när val är på gång, så bör dock även kortsiktiga effekter på opinionen beaktas, för att om regeringsmakten förloras förloras alla reformmöjligheter.

Långsiktigt gynnsamma men kortsiktigt impopulra reformer som sänkt a-kasse ersättning bör därför genomföras i början av mandatperioden.”

Det enklaste politiska valet är att be varje departement komma in med förslag på besparingar på ett visst antal procent. På så sätt sprids nedskärningarna runtom de offentliga myndigheterna, vilket gör att motståndet mot dem blir mindre än om vissa departement hade fått skära ned mer än andra.

Men det enklaste valet är inte nödvändigtvis det bästa. Kanske är det istället bättre att inspireras av Paul Martin, som var Kanadas finansminister mellan 1993-2002 och sedan premiärminister 2003-2006.

I mitten av 1990-talet upplevde Kanada omfattande ekonomiska problem. År 1995 gick Wall Street Journals ledarsida så långt som att fråga sig om landet var bankrutt. Den kanadensiska staten hade helt enkelt inte råd med de omfattande offentliga utgifterna.

I detta läge valde Paul Martin inte bara att satsa på omfattande nedskärningar, utan också att gå den svåra vägen. Istället för att sprida runt besparingskraven jämt mellan olika myndigheter så pekade han ut de områden där de största behoven av nedskärningar fanns. Exempelvis avskaffades subventionen till böndernas transport av livsmedel helt.

Den beslutsamhet som Martin visade när han sänkte utgifterna har lönat sig. Kanada har till skillnad från många andra industriländer klarat av att hålla budgetunderskotten i balans samtidigt som man skapat goda förutsättningar till tillväxt.

 Läs mer här

Vad orsakade finanskrisen?

Den frågan ställer Deepak Lal, som under 80-talet arbetade vid Världsbanken och observerade den belåningskris som då drabbade tredje världen.

Författaren menar att det finns likheter mellan de problem som den rika världen upplever nu och den kris som fattiga länder upplevde för tre årtionden sedan.

Läs mer här.

Afrika har återhämtat sig från den ekonomiska krisen snabbare än omvärlden. Kontinentens ekonomi växte med nära 5 procent under 2009 och förväntas växa ännu snabbare under 2010.

Men är tillväxten långsiktig, eller förklaras den helt enkelt av kraftigt ökande bistånd samt höga råvaropriser?

Kommer den misslyckade ekonomiska politiken som förts i många delar av kontinenten att förbättras? Är statistiken kring tillväxten pålitlig?

Frågan diskuteras av den Nobelprisvinnande ekonomen Gary Becker samt av domaren och rättsteoretikern Richard Posner.

Den frågan har Kebnekaisegruppen ställt till Christian Sandström, som forskar kring teknologiskiften vid Chalmers. Och svaret är:

”Det finns helt klart en risk att detta kommer ske. 1970-talet brukar normalt betraktas som ett ‘förlorat årtione’ för många västeuropeiska länder. 

Tillväxten hade under efterkrigstidens första decennier ägt rum inom en rad branscher där länderna i väst började tappa sin konkurrenskraft. Textil- och konfektionsindustrin och flera andra branscher flyttade utomlands på grund av låglönekonkurrens.

Samtidigt ägde ett antal teknologiskiften rum som kom att kullkasta större företag och mindre orter – detta gäller exempelvis kassaapparater, räknemaskiner och ståltillverkning. 

70-talet blev därmed ett förlorat årtionde eftersom etablerade branschstrukturer förändrades – den destruktiva delen av Schumpeters begrepp ’skapande förstörelse’ ägde rum under dessa år. De kommande decennierna kom sedan att karakteriseras av tillväxt och skapandet av nya strukturer.

Frågan är om vi står inför liknande strukturella problem under det kommande årtiondet. Visst finns det låglönekonkurrens och visst ser vi en teknisk instabilitet i världen. Men än så länge tycker jag inte att det går att skönja samma typ av problem som präglade 70-talet.

Vi befinner oss i en ovanligt djup lågkonjunktur som en följd av den kreditexpansion som ägt rum under 2000-talet. De länder som fortsätter på inslagen kurs och fortsätter att försätta sig i skuld kan därför riskera att hamna i stora problem framöver, inte minst när den ändrade demografin resulterar i ytterligare tryck uppåt för statsutgifterna.

Stater som vägrar bita i det sura äpplet och dra åt svångremmen de kommande åren kan därför hamna i stora problem på lite längre sikt.”

I den nya boken ”The Rational Optimist: How Prosperity Evolves” skriver forskaren Matt Ridley att det finns en enkel förklarning: utbyte av idéer och varor.

Ridley förklarar: ”Genom att utbyta fann människor ‘arbetsfördelning’, specialisering i arbete och talang för att öka den gemensamma nyttan”.

Efter specialisering kom kontinuerlig innovation, med ökande välstånd. Allt detta har lett till att vi idag har mycket högre levnadsstandard jämfört med tidigare i människans historia.

Läs mer om boken här.

Den frågan har Kebnekaisegruppen ställt till Fredrik Segerfeldt, författare och samhällsdebattör som är aktiv i Kebnekaisegruppen. Och svaret är:

”Det är mycket svårt att svara på. Men visst kan man se framför sig ett pardigmskifte likt det vi upplevde efter det långa 1970-talet, ett förlorat årtionde för en stor del av västerlandet.

Men detta årtionde ledde samtidigt på lite sikt till ett uppvaknande som ledde till strukturella reformer som la grunden till det stora välståndslyft vi upplevt sedan dess.

På samma sätt är det viktigt att dagens politik blir framåtsyftande, med hållbara statsfinanser och slimmat välfärdsstat i fokus, och inte bakåtsyftande.

Det är viktigare att tala om hur vi ska ta oss ur krisen på ett framgångsrikt sätt. Annars riskerar vi att fastna i en rad av på varandra följande krishanteringar.