”Ett sätt är osthyvelsmetoden, varpå alla utgifter minskas med samma procent.

Men det förefaller inte vara en bra metod då det innebär att mer grundläggande och nödvändiga samhällsfunktioner som polisen får för små anslag, medan däremot många  icke önskvärda utgifter däremot  får för höga anslag.

De två kriterier jag menar man bör fokusera på är de kortsiktiga och de långsiktiga effekterna av utgiftsminskningarna. Med kortsiktiga effekter åsyftas i grunden hur (im)populära minskningarna är.

Impopulära åtgärder kommer åtminstonde kortsiktigt  leda till minskat stöd för en regering, vilket i demokratiska samhällen riskerar leda till att regeringen förlorar nästa val, något som riskerar omintetgöra dess önskvärda reformer.

Med långsiktiga effekter menas hur de påverkar hur bra ett samhälle fungerar. Att exempelvis strama åt bidragssystemen kommer förbättra ekonomins funktionssätt, något som innebär att besparingarna blir ännu större än besparingen om man antar att ekonomins funktionssätt inte påverkas.

Exempelvis så lär alliansregeringens åtstramning av a-kassan och sjukförsäkringen inte enbart sparat pengar genom att de som nu får ersättning från dessa system får lägre ersättning än annars, utan också genom att antalet arbetslösa och sjukskrivna är färre än vad det annars skulle ha varit.

Just eftersom att sådana besparingar innebär att den totala produktionen (BNP) inte blir ett nollsummespel så innebär långsiktigt gynnsamma besparingar att betydligt fler kan få det bättre än antalet personer som får det sämre.

Detta kommer troligtvis också innebära större stöd på lång sikt, varför man bör fokusera på sådana långsiktigt gynnsamma besparingar.

I vissa lägen, särskilt då när val är på gång, så bör dock även kortsiktiga effekter på opinionen beaktas, för att om regeringsmakten förloras förloras alla reformmöjligheter.

Långsiktigt gynnsamma men kortsiktigt impopulra reformer som sänkt a-kasse ersättning bör därför genomföras i början av mandatperioden.”

Den frågan har Kebnekaisegruppen ställt till Christian Sandström, som forskar kring teknologiskiften vid Chalmers. Och svaret är:

”Det finns helt klart en risk att detta kommer ske. 1970-talet brukar normalt betraktas som ett ‘förlorat årtione’ för många västeuropeiska länder. 

Tillväxten hade under efterkrigstidens första decennier ägt rum inom en rad branscher där länderna i väst började tappa sin konkurrenskraft. Textil- och konfektionsindustrin och flera andra branscher flyttade utomlands på grund av låglönekonkurrens.

Samtidigt ägde ett antal teknologiskiften rum som kom att kullkasta större företag och mindre orter – detta gäller exempelvis kassaapparater, räknemaskiner och ståltillverkning. 

70-talet blev därmed ett förlorat årtionde eftersom etablerade branschstrukturer förändrades – den destruktiva delen av Schumpeters begrepp ’skapande förstörelse’ ägde rum under dessa år. De kommande decennierna kom sedan att karakteriseras av tillväxt och skapandet av nya strukturer.

Frågan är om vi står inför liknande strukturella problem under det kommande årtiondet. Visst finns det låglönekonkurrens och visst ser vi en teknisk instabilitet i världen. Men än så länge tycker jag inte att det går att skönja samma typ av problem som präglade 70-talet.

Vi befinner oss i en ovanligt djup lågkonjunktur som en följd av den kreditexpansion som ägt rum under 2000-talet. De länder som fortsätter på inslagen kurs och fortsätter att försätta sig i skuld kan därför riskera att hamna i stora problem framöver, inte minst när den ändrade demografin resulterar i ytterligare tryck uppåt för statsutgifterna.

Stater som vägrar bita i det sura äpplet och dra åt svångremmen de kommande åren kan därför hamna i stora problem på lite längre sikt.”

Den frågan har Kebnekaisegruppen ställt till Fredrik Segerfeldt, författare och samhällsdebattör som är aktiv i Kebnekaisegruppen. Och svaret är:

”Det är mycket svårt att svara på. Men visst kan man se framför sig ett pardigmskifte likt det vi upplevde efter det långa 1970-talet, ett förlorat årtionde för en stor del av västerlandet.

Men detta årtionde ledde samtidigt på lite sikt till ett uppvaknande som ledde till strukturella reformer som la grunden till det stora välståndslyft vi upplevt sedan dess.

På samma sätt är det viktigt att dagens politik blir framåtsyftande, med hållbara statsfinanser och slimmat välfärdsstat i fokus, och inte bakåtsyftande.

Det är viktigare att tala om hur vi ska ta oss ur krisen på ett framgångsrikt sätt. Annars riskerar vi att fastna i en rad av på varandra följande krishanteringar.

Den frågan har Kebnekaisegruppen ställt till Johnny Munkhammar, författare och riksdagskandidat för (m) som är aktiv i Kebnekaisegruppen. Och svaret är:

”Kreativitet. Människans kreativa sida har lyft henne från ett evigt armod till välstånd. Livet har blivit längre, friskare, roligare och mer meningsfullt.

Kreativiteten har många uttryck. Forskaren och innovatören är två. Men entreprenören är kanske den allra viktigaste.

Även det gamla Kina hade skickliga uppfinnare. Det är väl känt att exempelvis kompassen är en gammal kinesisk uppfinning. Men armodet förblev intakt i Kina.

Entreprenören är den som för samman en innovation med kapital så att den kan utvecklas och nå konsumenter. Med andra ord den som förverkligar idén – för många.

Utan entreprenören spelar det ingen roll hur många som står och är redo att arbeta. Någon måste besvara frågorna ”med vad, för vilka, med vilket syfte?”. Det gör entreprenören.

Svensk historieskrivning handlar mycket om dem som har arbetat. Den borde utvecklas mer med dem som har gjort detta arbete möjligt.

Vägen till välstånd för Sverige var sprudlande entreprenörskap runtom i hela landet. Detta gjordes möjligt av en rad reformer som ökade friheten och släppte fram entreprenörerna.

För det är just frihet entreprenören behöver. Och det är därför vi idag behöver motsvarande frihetsreformer för att utveckla mer spjutspetsar i den dynamiska ekonomin.”

Den frågan har Kebnekaisegruppen ställt till Arvid Malm, chefekonom vid Skattebetalarnas Förening och delaktig i gruppen. Och svaret är:

”Organisation”. Det finns många komplicerade förklaringar till varför entreprenörskap är viktigt. Jag tänkte istället här försöka ge en riktigt enkel förklaring.

Entreprenörskap handlar om att organisera. Alla som någon gång försökt få fler än tre personer att samarbeta  vet att det inte alltid är helt lätt. Det kan handla om allt från att sätta upp ett tält till att bygga ett hus.

Entreprenörskap handlar om att hitta på nya saker, eller om att göra något befintligt bättre. Men det är oftast rätt svårt att hitta på en ny vara eller tjänst som andra faktiskt vill ha. Det är bara att fråga någon som jobbade på boo.com när det begav sig.

Samtidigt så är väldigt många av alla de varor och tjänster vi använder varje dag resultatet av att en entreprenör någonstans lyckades att ro iland projekt som verkade rätt omöjliga.

Det handlar om allt från Kamprads platta möbler till Steve Jobs användarvänliga dator.  Utan entreprenörer skulle vi vara mycket fattigare och våra liv skulle vara sämre. 

Entreprenörskap är med andra ord både riktigt viktigt och riktigt svårt. Det är därför som entreprenörer behövs.

Den frågan har Kebnekaisegruppen ställt till Fredrik Segerfeldt, författare och konsult som är delaktig i gruppen. Och svaret är:

”Välstånd och utveckling. Entreprenör är ett lätt uttjatat begrepp som används när det gäller allt från byggföretag till småföretagare i allmänhet.

Det är synd, för entreprenörer i ordets ursprungliga bemärkelse har en fundamental betydelse för vårt välstånd. Det är de som utgör skillnaden mellan vårt samhälle och grottmänniskornas. Ordet är egentligen franskt, entrepreneur, härlett ur verbet entreprendre, att företa sig något.

Och det är alla de människor som började kontrollera och göra upp eld, tillverka verktyg och vapen som tog oss från naturens misär, precis som det är Michael Dell och Ingvar Kamprad som gör att vi kan köpa billiga datorer respektive möbler.

En ekonomis viktigaste egenskap är dess förnyelseförmåga, omvandlingen. Bristen på sådan var en av orsakerna till att planekonomiernas eftersläpning blev så tydlig några decennier efter andra världskrigets slut. Och i centrum för denna omvandling har hela tiden entreprenören stått.

Utan honom eller henne hade vi fortfarande suttit där i grottan och frusit och svultit.

Den frågan har Kebnekaisegruppen ställt till Christian Sandström, som forskar kring teknologiskiften vid Chalmers. Och svaret är:

Jönköping. Även om staden har växt en hel del de senaste decennierna finns det mycket som talar för att Jönköping kan fortsätta expandera i framtiden. Stora företag som IKEA har under en längre tid förlagt alltmer av centrallager till Jönköpingstrakten.

Det geografiskt centrala läget i Sverige i kombination med motorvägen har resulterat i en god tillväxt för regionen. Detta i kombination med den lyckade högskolesatsningen och många småföretag har skapat en stadig utveckling, som inte är alltför beroende av ett enskilt företags välgång.

Det som emellertid kan få verklig fart på orten vore en realisering av planerna på utbyggd tågtrafik. Om höghastighetståg introduceras på sträckan Göteborg-Stockholm (via Jönköping) blir det plötsligt pendelavstånd till flera större städer. Detta ökar i sin tur attraktiviteten för orten. Om Jönköping dessutom blir knutpunkt för Europabanan mellan Stockholm och Malmö ökar potentialen flerfaldigt.

Fallet Jönköping illustrerar vikten av en välfungerande infrastruktur i ett land med en liten och utspridd befolkning. Huruvida orten blir en tillväxtregion på sikt beror på om politikerna är beredda att göra stora, långsiktiga investeringar i infrastruktur eller inte.

Den frågan har Kebnekaisegruppen ställt till Fabian Wallen, författare och konsult i nationalekonomi som är bosatt i San Diego och aktiv i Kebnekaisegruppen. Och svaret är:

Malmö. Enligt skattestatistiken är Malmö en av Sveriges absolut fattigaste städer. Detta trots att staden ligger mitt i Nordens största och tätast befolkade storstadsregion, Öresundsregionen. En fattig stad mitt i en dynamiskt växande region, endast ett stenkast från den europeiska marknaden, innebär att det finns en fantastisk utvecklingspotential.

Stadens mångkulturella demografi kan framöver bli en allt viktigare tillväxtkomponent, inte minst i en allt mer globaliserad värld. I Malmö talas cirka 100 olika språk och om dessa språkkunskaper kunde exploateras på ett bättre sätt skulle stadens exportintäkter kunna mångfaldigas.

Framgångsreceptet för Malmö borde handla om att så många invånare som möjligt bör kunna inkluderas på arbetsmarknaden. Det stora utanförskapet är stadens stora problem i dagsläget, men med ett växande arbetsutbud har Malmö framtiden för sig.

Den frågan har Kebnekaisegruppen ställt till Johan Ingerö, bloggare och debattör. Och svaret är:

”Rättsväsendet är i stor behov av upprustning. En hel del skulle kunna göras med rena effektiviseringar, men med största sannolikhet räcker inte det. I dag kan det ta allt från ett till ett par år att få även ganska ringa brottslighet prövad av domstol.

Det är negativt för den drabbade som får vänta på upprättelse, men även för den åtalade. En person som begått brott under en period av sitt liv men som därefter skärpt till sig kan plötsligt få sin tillvaro sönderslagen av en rättegång med påföljd för något som skedde flera år tidigare.

Fler poliser på gatorna och jourdomstolar för unga brottslingar skulle korta ner dessa väntetider. Därtill kommer att dagens fängelser i praktiken bara är förvaring. En
överväldigande majoritet av alla fångar har någon form av missbruksproblematik.

Ändå prioriteras besöksvisitationer bort, vilket leder till att fängelserna närmast svämmar över av knark. Fler och bättre utbildade vårdare, krafttag mot
gäng och satsningar på meningsfull utbildning och rehabilitering måste till.

På sikt är det möjligt att förbättringar på dessa områden finansierar sig själva, men på kort sikt krävs det förmodligen ganska stora utgiftsökningar. Jag menar att det dags att fundera på prioriteringarna. Mer offentliga utgifter till grundläggande katastrofberedskap, och mindre till underhållning.”

Den frågan har Kebnekaisegruppen ställt till Stefan Fölster, chefekonom vid Svenskt Näringsliv och aktiv i Kebnekaisegruppen. Och svaret är:

”Att sila mygg och svälja kameler
 
Svenskar är som bekant ett folk av trygghetsnarkomaner. Desto märkligare att den stora expansionen av offentliga utgifter till allt mer utbyggda socialförsäkringar och omsorg har gått hand i hand med en urholkning av beredskapen att hantera de riktigt stora katastroferna.

Handlingsförlamningen när Estonia förliste eller Tsunamin slog till visade detta i all tydlighet. Än i dag har Sverige inte någon större kapacitet när det gäller helikopterräddning än när de få som fanns tvingades lämna drunknande människor i Östersjön.
 
Polisen och försvaret våndas som bekant med stora interna organisationsproblem. Någon räddningshelikopter går inte ens att uppbringa till den svenska Afghanistanstyrkan.
 
Nyliberaler beskylls normalt för att vilja skala bort alla offentliga åtaganden förutom ”nattväktarstaten”. Sverige har gått den motsatta vägen. Nattväktarna har sparkats och pengarna satsas på allt från kommunala arenor till länshemslöjdkonsulenter.
 
Jag menar att det dags att fundera på prioriteringarna. Mer offentliga utgifter till grundläggande katastrofberedskap, och mindre till underhållning.”