Bara kostnaden för att informera väljarna om fördelarna med stimulanspaketet – genom att sätta upp vägskyltar – uppgår till flera miljoner amerikanska Dollar.

Kritiker menar att kostnaden kan vara så hög som 20 miljoner Dollar.

Kan man stimulera ekonomin genom att spendera skattemedel på vägskyltar?

Och är det rätt av politiker att använda skattemedel för att göra reklam för sin förda politik?

Läs mer här.

”Ett sätt är osthyvelsmetoden, varpå alla utgifter minskas med samma procent.

Men det förefaller inte vara en bra metod då det innebär att mer grundläggande och nödvändiga samhällsfunktioner som polisen får för små anslag, medan däremot många  icke önskvärda utgifter däremot  får för höga anslag.

De två kriterier jag menar man bör fokusera på är de kortsiktiga och de långsiktiga effekterna av utgiftsminskningarna. Med kortsiktiga effekter åsyftas i grunden hur (im)populära minskningarna är.

Impopulära åtgärder kommer åtminstonde kortsiktigt  leda till minskat stöd för en regering, vilket i demokratiska samhällen riskerar leda till att regeringen förlorar nästa val, något som riskerar omintetgöra dess önskvärda reformer.

Med långsiktiga effekter menas hur de påverkar hur bra ett samhälle fungerar. Att exempelvis strama åt bidragssystemen kommer förbättra ekonomins funktionssätt, något som innebär att besparingarna blir ännu större än besparingen om man antar att ekonomins funktionssätt inte påverkas.

Exempelvis så lär alliansregeringens åtstramning av a-kassan och sjukförsäkringen inte enbart sparat pengar genom att de som nu får ersättning från dessa system får lägre ersättning än annars, utan också genom att antalet arbetslösa och sjukskrivna är färre än vad det annars skulle ha varit.

Just eftersom att sådana besparingar innebär att den totala produktionen (BNP) inte blir ett nollsummespel så innebär långsiktigt gynnsamma besparingar att betydligt fler kan få det bättre än antalet personer som får det sämre.

Detta kommer troligtvis också innebära större stöd på lång sikt, varför man bör fokusera på sådana långsiktigt gynnsamma besparingar.

I vissa lägen, särskilt då när val är på gång, så bör dock även kortsiktiga effekter på opinionen beaktas, för att om regeringsmakten förloras förloras alla reformmöjligheter.

Långsiktigt gynnsamma men kortsiktigt impopulra reformer som sänkt a-kasse ersättning bör därför genomföras i början av mandatperioden.”

Det enklaste politiska valet är att be varje departement komma in med förslag på besparingar på ett visst antal procent. På så sätt sprids nedskärningarna runtom de offentliga myndigheterna, vilket gör att motståndet mot dem blir mindre än om vissa departement hade fått skära ned mer än andra.

Men det enklaste valet är inte nödvändigtvis det bästa. Kanske är det istället bättre att inspireras av Paul Martin, som var Kanadas finansminister mellan 1993-2002 och sedan premiärminister 2003-2006.

I mitten av 1990-talet upplevde Kanada omfattande ekonomiska problem. År 1995 gick Wall Street Journals ledarsida så långt som att fråga sig om landet var bankrutt. Den kanadensiska staten hade helt enkelt inte råd med de omfattande offentliga utgifterna.

I detta läge valde Paul Martin inte bara att satsa på omfattande nedskärningar, utan också att gå den svåra vägen. Istället för att sprida runt besparingskraven jämt mellan olika myndigheter så pekade han ut de områden där de största behoven av nedskärningar fanns. Exempelvis avskaffades subventionen till böndernas transport av livsmedel helt.

Den beslutsamhet som Martin visade när han sänkte utgifterna har lönat sig. Kanada har till skillnad från många andra industriländer klarat av att hålla budgetunderskotten i balans samtidigt som man skapat goda förutsättningar till tillväxt.

 Läs mer här

Den frågan har Kebnekaisegruppen ställt till Fredrik Segerfeldt, författare och samhällsdebattör som är aktiv i Kebnekaisegruppen. Och svaret är:

”Det är mycket svårt att svara på. Men visst kan man se framför sig ett pardigmskifte likt det vi upplevde efter det långa 1970-talet, ett förlorat årtionde för en stor del av västerlandet.

Men detta årtionde ledde samtidigt på lite sikt till ett uppvaknande som ledde till strukturella reformer som la grunden till det stora välståndslyft vi upplevt sedan dess.

På samma sätt är det viktigt att dagens politik blir framåtsyftande, med hållbara statsfinanser och slimmat välfärdsstat i fokus, och inte bakåtsyftande.

Det är viktigare att tala om hur vi ska ta oss ur krisen på ett framgångsrikt sätt. Annars riskerar vi att fastna i en rad av på varandra följande krishanteringar.

Så kommer åtminstone utvecklingen se ut givet pågående politiska trender, enligt tankesmedjan Cato.

Men det är möjligt att minska kostnaderna inom federala myndigheter avsevärt, argumenterar tankesmedjan Cato.

På sajten www.downsizinggovernment.org har tankesmedjan lagt upp en genomgång om hur effektivisering av de olika myndigheterna kan bespara skattemedel.

Ändå finns stora skillnader i levnadsstandard. Det beror på att förmögenheterna i Sverige är mycket skevt fördelade. Fyrtio procent av de svenska hushållen har inte några sparade medel alls, vilket delvis förklaras av att majoriteten av vanliga inkomsttagares lön går till synliga och dolda skatter.

Dessutom finns i Sverige knappt någon koppling mellan inkomst och förmögenhet. Det förklarar Robert Gidehag, vd för Skattebetalarnas Förening och delaktig i Kebnekaisegruppen.

Presentationen spelades in under Kebnekaisegruppens diskussionskväll de sjuttonde februari.

www.youtube.com/watch?v=FWzZfcz1VZA

Anledningen kan vara att den stora majoriteten menar att det är individens roll att ta ansvar för den egna konsumtionen. Det skriver Karlyn Bowman i Forbes.

Dr. Dan Mitchell, verksam vid Cato Institutet i USA, menar för att den offentliga sektorn har blivit alltför stor. Genom att jämföra USA med Sverige, Danmark, Frankrike och Tyskland argumenterar han för att lägre offentliga utgifter korrelerar med högre levnadsstandard.

www.youtube.com/watch?v=4pdmNynEwYA

Det frågar sig Fredrik Bergström, som bland annat noterar att den som tjänar 24 000 kronor i månaden betalar ytterligare 20 000 kronor i skatt.

Fredrik Bergström är affärsområdeschef vid WSP och delaktig i Kebnekaisegruppen.

www.youtube.com/watch?v=fKgWesUThcg